French Painter, 1836-1902 French painter, printmaker and enamellist. He grew up in a port, an experience reflected in his later paintings set on board ship. He moved to Paris c. 1856 and became a pupil of Louis Lamothe and Hippolyte Flandrin. He made his Salon d?but in 1859 and continued to exhibit there successfully until he went to London in 1871. His early paintings exemplify Romantic obsessions with the Middle Ages, while works such as the Meeting of Faust and Marguerite (exh. Salon 1861; Paris. Mus. d'Orsay) and Marguerite at the Ramparts (1861; untraced, see Wentworth, 1984, pl. 8) show the influence of the Belgian painter Baron Henri Leys. In the mid-1860s Tissot abandoned these tendencies in favour of contemporary subjects, sometimes with a humorous intent, as in Two Sisters (exh. Salon 1864; Paris, Louvre) and Beating the Retreat in the Tuileries Gardens (exh. Salon 1868; priv. col., see Wentworth, 1984, pl. 45). The painting Young Ladies Looking at Japanese Objects (exh. Salon 1869; priv. col., see Wentworth, 1984, pl. 59) testifies to his interest in things Oriental, and Picnic (exh. Salon 1869; priv. col., see 1984 exh. cat., fig. 27), in which he delved into the period of the Directoire, is perhaps influenced by the Goncourt brothers. Tissot re-created the atmosphere of the 1790s by dressing his characters in historical costume.  Related Paintings of James Tissot :. | Hide and Seek | Berthe | Jeune Femme en Bateau (Young Lady in a Boat) (nn01) | Quiet | Captain Frederick Gustavus Burnaby |
Related Artists:
Domenico Tintoretto
Italian, 1560-1635,Son of Jacopo Tintoretto. He was taught by his father and assisted him in his workshop. At the age of 17 he was admitted to the Venetian painters' guild, and he is recorded in the confraternity of painters from 1594. He began his career by helping his father to execute the paintings in the Sala del Collegio and Sala del Senato in the Doge's Palace, Venice. Following this he worked independently at the palace, on the Sala dello Scrutinio and the Sala del Maggiore Consiglio. His training with his father helped him in his own compositions, several of which, such as the Battle of Salvore, or the Second Conquest of Constantinople, are heroic battle themes with complex groupings and dramatic poses. In the last two decades of the 16th century Domenico concentrated on religious commissions in Venice, including a Last Supper and Crucifixion (both c. 1583) for S Andrea della Zirada (both in situ), a Marriage of the Virgin for S Giorgio Maggiore (in situ) and a Crucifixion for the Scuola dei Mercanti.
Lucas Furtenagel
1505-1546
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.